Det tog mindre än ett dygn att verkligen komma fram om flickan betyder något. Klart hon gör. Simon skickade en demo till den låt jag skrev för en månad sedan. Jag skrev den när allt var total eufori. När jag hörde låten med de ord jag verkligen menade då och fortfarande gör insåg jag hur viktig hon är. “Om det aldrig går över går jag sönder om jag aldrig får: Känna orden i hennes andetag igen.”
För Simon och jag kommer starta ett band. Vi har sagt det länge nu. Om det fortsätter att vara såhär så kommer det bli en skiva om henne. Minst en diktsamling. Kanske en roman.
Jag lyssnade på Hagnesta Hill imorse. Herregud. Det känns som att den handlar om det som var vi. “Jag är rädd att man glömmer glömmer allt. Som vi glömde att vi älskade varandra”. Och “Det är bara minnen för livet du tar allting för givet”.
Så jag vill skriva ett brev. Inte förändra något. Bara berätta. Men jag har nog blivit en svår och jobbig grej. Fast jag vet egentligen inte hur hon ser mig i sina ögon. Men det spelar nog ingen roll. Jag vet inte varför jag skulle spela någon roll mer. För egentligen vill jag ju det. Men det är ju bara jag. Så jag kommer nog stå i ett hörn och undra. Vad var det som gick fel.
Allt är ett missförstånd. Jag gjorde henne arg. Men det står om det i självhjälpsböckerna. Att förnekelsen kommer först. Sen förvirringen. Sen ilskan. Sen förlåter man.
Så jag vill skriva ett brev till henne. I situationen en så patetisk gest som ett brev. Försöka få henne förstå att om jag pekar mot mitt hjärta så är hon där. Men det är en metafor. Lika mycket en metafor som att ge sina drömmar. För man kan dela med sig av dem, man kan viska dem, man kan drömma dem. Så jag har metaforiskt gett henne mina drömmar och bokstavligt skrivit dem, talat om dem för henne. Och hon tog metaforiskt dem och stoppade undan dem.
Istället för en metafor, vill jag vara verklig utanför hennes dörr. Men det är bara okej att göra så i en film. Men jag drömde det inatt. Att jag stod utanför hennes dörr och väntade. Skulle hon komma mig nära då?
Och jag är metaforiskt trasig. Jag tror att jag aldrig kommer få känna orden i hennes andetag igen.
Simon och jag kommer starta ett band. Jag kommer skriva extraverser till “Tänk om det aldrig går över”. Den låten är till henne. Den låten är om henne. Extraverserna kommer innehålla tvivlet.
Och hon kommer finnas kvar, i böckerna och dikterna jag skriver. De kommer vara om henne. För en lång tid.
Det vi hade är precis så som det skulle vara. Menjagvetinteomhonnågonsintycktedet. Hon sa ju det. Men hon sa också att hon ville vara med mig. Fan fan fan.
Så jag vill skriva ett brev. Skriva att om vi ska skiljas åt, så hoppas jag att vi skiljs åt som vänner. Gräver ner stridsyxorna och sluter fred. Men jag vet ju inte om hon vill ha något med mina ord att göra igen. Fan fan fan. Förlåt.